elinamyrestaf.wixsite.com/elinasgoda
elinamyrestaf.wixsite.com/elinasgoda
elinamyrestaf.wixsite.com/elinasgoda
elinamyrestaf.wixsite.com/elinasgoda
torsdag 26 januari 2017
torsdag 15 maj 2014
Politikens dragkraft mot undergång
Jag fullkomligt hatar politik. Det finns ingenting som är svart eller vitt, ingenting som är rätt eller fel utan baseras på olika människors tankar och värderingar. Jag är förstagångsröstare och det här med politiken gör mig som rookie helt galen, och tydligen andra också. Vi får idag inte ens uttrycka vår åsikt utan att få pajer i ansiktet eller genomföra våra torgtal utan att kravallpolis måste utrymma platsen innan vi ens har börjat tala. Absolut, det finns politiska åsikter om mänskliga värderingar som jag fullkomligt avskyr, men jag tänker inte sjunka till en sådan nivå att även jag behandlar människor med "fel" värderingar som skit. Jag kan välja att inte gå dit, välja att inte lyssna. Precis som jag väljer att inte lyssna på andra partiers bristande åsikter. Vissa Partier har på något mirakulöst sett kommit in i riksdagen genom demokrati. Det är alltså VI som har röstat in dem, så tydligen finns det folk som vill lyssna. Det är väl inte mer än demokratiskt rätt att de som vill ska få göra det då?
Eller ska vi börja kasta paj på Reinfeldt för att vi är socialdemokrater? Eller vända ryggen till Åsa Romson för att vi är liberala folkpartister?
Jag är trött på SDs plats som offerlamm och jag vägrar låta dem vinna för folk tycker vi "alla-har-samma-värde-människor" har sjunkit i botten och inte längre lever upp till det vi står för.
Jag hatar politik för det gör människor orena och fullkomligt galna. Lukten av att vinna driver oss så långt in i fördärvet att vi inte ens minns vad demokrati står för.
Om nu inte de du vill ska vinna vinner..., tough luck. Det var inte fler som tyckte som du. Acceptera det.
tisdag 1 april 2014
"Landet vi bor i är fan krokigare än kungen"
Jag var gråtfärdig hela vägen till skolan idag. Jag satt med gråten i halsen och bara väntade på att droppar, likt krokodiltårar skulle rulla ner för mina runda kinder. Hormonstinn ja visst men det är inte bara för att hormonerna i kroppen aldrig tycks tagga ner, utan jag insåg idag att jag skäms.
Jag skäms över att leva i 2010-talets Sverige. Jag skäms över att folk muttrar invandrarjävel på spårvagnen när en muslim råkar nudda en annan människa på en fullsatt spårvagn i rusningstrafik. Jag skäms för att jag ska behöva ringa till Göteborgs stad för att ett främlingsfientligt parti gör reklam på stadens största offentliga arena och får de som inte passar in i den blonda svenska normen att känna sig ovälkomna. Jag skäms för att folk tittar ner på mitt nya jobb inom äldrevården.
Året är 2014 och vi lägger 6000 kronor på den nyaste telefonen eller ett 20-tal tusenlappar på en dator med en äcklig frukt på, samtidigt som en kvinna med ickesvenskt ursprung får vatten kastat över sig i kylan när hon försöker skrapa i hop några enstaka kronor om dagen, eller smutskastar en mamma med två barn för att hon rymde från en säker krigsdöd i hopp om att hennes barn kanske kan få överleva. Kom inte hit med era hopp om att få leva. Sverige hatar allt och alla. Förstår ni inte? Kom inte hit! Vi gör att du ser ljuset i tunneln innan vi trycker ner dig i leran, stampar på dig, spottar och häller en påse fjädrar över dig tills du blir ett skämt att skratta bort. Vi kommer titta snett på dig när du går på gatan och jaga dig med lykta när någon haft inbrott på gatan du bor bara för att vi förutsätter att det är du som gjort det. Vi kommer låta dig komma hit som barn, låta dig stadga dig, börja skolan och lära dig svenska, innan vi kommer skicka "tillbaka" dig till Albanien trots att du kommer från Syrien, bara för att du saknar pass och vi bara gissar vilket land du kan tänkas komma ifrån. Alla de där landen är väl typ samma ändå?
Vi i lilla landet lagom är och blir lyckliga när skatteåterbäringen visar pengar vi aldrig har saknat, som lika gärna skulle kunnat gå åt att faktiskt någon skulle ha tid att ta våra äldre och ensamma att njuta av sitt liv, istället för att slänga in deras mat i micron och gå vidare. Folk frågar vad jag har för jobb i sommar, där svaret blir inom äldrevården. Det är inte sällan som reaktionen blir ett tafatt "jaha.." fyllt med sympati för att jag inte kunde skaffa ett bättre sommarjobb och ska få ta hand om människor som praktisk taget redan är döda och kan kastas på tippen... Men vet du vad? Jag VILL arbeta med de som gjort det möjligt för mig att leva mitt liv. Jag vill betala tillbaka till dem som lärt min och många andras mammor att läsa i skolan, gjort det möjligt att kunna åka tåg från det allra sydligaste syd, till det allra nordligaste nord och vaktat landets gränser dag ut och dag in när resten av Europa invarderades och krigade med länder som tyckte just att alla skulle vara och förbli exakt likadana. Men absolut, kan de inte längre springa ett marathon, bygga en järnväg eller hjälpa vårt land att utvecklas så behövs inte de människorna och kan lika gärna kastas bort. Jag förstår Sverige. Vi har inte tid och resurser att ta hand om "restavfallen" om vi siktar på att vara på topp. Jag förstår men jag tänker inte vara med.
2014 är året för val och politikerna kliar sig i huvudet för att med sin politik kunna fiska så många vilsna själar som möjligt. De säger bra saker och vi följer blint efter trots att vi hjärntvättas att spotta på de som ligger ner, slåss för vad vi tror är rätt och sikta på att försöka återinföra ett främlingsfientligt världskrig eftersom "restavfallen" till äldre hindrade oss för att vara med förra gången. Idioter.
Jag kommer tänka tillbaka på 2010-talet och skämmas. 2010-talet kommer inte vara de årtionde där jag tog studenten, gjorde min livs resa, börjar universitet och tog stegen in i det spännande vuxenlivet. Nej, 2010-talet kommer vara det årtionde man slänger längst in i garderoben för att aldrig plocka fram igen. Komigen Sverige, jag vill vara stolt över att leva i dag. Inte gråta av skam på väg till skolan för att människor är mindre värda än använt toapapper.
Jag skäms över att leva i 2010-talets Sverige. Jag skäms över att folk muttrar invandrarjävel på spårvagnen när en muslim råkar nudda en annan människa på en fullsatt spårvagn i rusningstrafik. Jag skäms för att jag ska behöva ringa till Göteborgs stad för att ett främlingsfientligt parti gör reklam på stadens största offentliga arena och får de som inte passar in i den blonda svenska normen att känna sig ovälkomna. Jag skäms för att folk tittar ner på mitt nya jobb inom äldrevården.
Året är 2014 och vi lägger 6000 kronor på den nyaste telefonen eller ett 20-tal tusenlappar på en dator med en äcklig frukt på, samtidigt som en kvinna med ickesvenskt ursprung får vatten kastat över sig i kylan när hon försöker skrapa i hop några enstaka kronor om dagen, eller smutskastar en mamma med två barn för att hon rymde från en säker krigsdöd i hopp om att hennes barn kanske kan få överleva. Kom inte hit med era hopp om att få leva. Sverige hatar allt och alla. Förstår ni inte? Kom inte hit! Vi gör att du ser ljuset i tunneln innan vi trycker ner dig i leran, stampar på dig, spottar och häller en påse fjädrar över dig tills du blir ett skämt att skratta bort. Vi kommer titta snett på dig när du går på gatan och jaga dig med lykta när någon haft inbrott på gatan du bor bara för att vi förutsätter att det är du som gjort det. Vi kommer låta dig komma hit som barn, låta dig stadga dig, börja skolan och lära dig svenska, innan vi kommer skicka "tillbaka" dig till Albanien trots att du kommer från Syrien, bara för att du saknar pass och vi bara gissar vilket land du kan tänkas komma ifrån. Alla de där landen är väl typ samma ändå?
Vi i lilla landet lagom är och blir lyckliga när skatteåterbäringen visar pengar vi aldrig har saknat, som lika gärna skulle kunnat gå åt att faktiskt någon skulle ha tid att ta våra äldre och ensamma att njuta av sitt liv, istället för att slänga in deras mat i micron och gå vidare. Folk frågar vad jag har för jobb i sommar, där svaret blir inom äldrevården. Det är inte sällan som reaktionen blir ett tafatt "jaha.." fyllt med sympati för att jag inte kunde skaffa ett bättre sommarjobb och ska få ta hand om människor som praktisk taget redan är döda och kan kastas på tippen... Men vet du vad? Jag VILL arbeta med de som gjort det möjligt för mig att leva mitt liv. Jag vill betala tillbaka till dem som lärt min och många andras mammor att läsa i skolan, gjort det möjligt att kunna åka tåg från det allra sydligaste syd, till det allra nordligaste nord och vaktat landets gränser dag ut och dag in när resten av Europa invarderades och krigade med länder som tyckte just att alla skulle vara och förbli exakt likadana. Men absolut, kan de inte längre springa ett marathon, bygga en järnväg eller hjälpa vårt land att utvecklas så behövs inte de människorna och kan lika gärna kastas bort. Jag förstår Sverige. Vi har inte tid och resurser att ta hand om "restavfallen" om vi siktar på att vara på topp. Jag förstår men jag tänker inte vara med.
2014 är året för val och politikerna kliar sig i huvudet för att med sin politik kunna fiska så många vilsna själar som möjligt. De säger bra saker och vi följer blint efter trots att vi hjärntvättas att spotta på de som ligger ner, slåss för vad vi tror är rätt och sikta på att försöka återinföra ett främlingsfientligt världskrig eftersom "restavfallen" till äldre hindrade oss för att vara med förra gången. Idioter.
Jag kommer tänka tillbaka på 2010-talet och skämmas. 2010-talet kommer inte vara de årtionde där jag tog studenten, gjorde min livs resa, börjar universitet och tog stegen in i det spännande vuxenlivet. Nej, 2010-talet kommer vara det årtionde man slänger längst in i garderoben för att aldrig plocka fram igen. Komigen Sverige, jag vill vara stolt över att leva i dag. Inte gråta av skam på väg till skolan för att människor är mindre värda än använt toapapper.
söndag 16 mars 2014
En skamsen promenad
Det är lördag och klockan är lagom mycket för att alla ska ha vaknat till liv och hunnit ut på stan efter fredagens bravader på dansgolvet. Mc Donalds är fyllt av discodansare som försöker dämpa illamåendet med en fattig Cheese. Själv är man pigg som en lärka då man varken har tid eller ork att bränna denna helg på sådana tokigheter, utan jag pallrar mig istället till och från skolan på en lördag i hopp om att någonting om kroppens fysiologiska händelseförlopp ska fastna, i alla fall en vecka till.
Jag kan inte låta bli att skämmas när man efter pluggstundens slut promenerar mellan Pedagogen på Grönsakstorget till Centralstationen, och passerar minst fjorton tiggare på vägen. Där spatserar jag med min jacka jag sparade pengar till, en väska jag köpt för halva reapriset och en märkespåse innehållande en matlåda, en smutsig gaffel och en brun banan. Detta vet inte de. Vad de ser är en snofs med fin jacka, märkesväskan och en påse som säkert innehåller en tröja eller en par byxor för ett ex antal tusenlappar. Jag vet inte ens vart den där påsen kommer ifrån, den är inte min, men det vet fortfarande inte de. Det är inte precis så att man kan gå och trycka upp påsen i ansiktet så de får känna att den dyra tröjan egentligen är tacosresten och en rutten banan. Det enda man får göra är att skämmas när man går förbi och hoppas att de inte plågas för mycket över hur bra vissa har det. För det har jag, jag har det bannemig bra.
Att ge pengar till en tiggare händer ibland. Någon gång har man några kronor över när man i vanliga fall inte använder kontanter, eller så kanske man har pantat några colaflaskor. Det är alldeles för lite, jag vet. Men vad ska man göra? Det jag blir lite orolig för är vart pengarna går. Jag tror verkligen inte att om personen i fråga hade ett val att sitta på gatan och tigga, skämmas och smutskastas eller att arbeta, tvivlar jag på att man väljer tiggeriet på stan. Det jag blir orolig för dock är allt man har hört om att tiggarbranschen är uppgjord. Att personen kontrollerar tiggarna och tar de pengar de får in, utan att tiggarna själva får någonting alls. Jag är kluven, för det kan lika gärna vara så de skriver på sina lappar, att familjen är hemma, de har det svårt och han eller hon samlar pengar som de sedan kan skicka hem för att familjen ska överleva. Jag är kluven i frågan vet inte riktigt vad man ska göra.
Jag läste dock för några dagar sedan om en hemköpsägare i Göteborg som hade dränkt en kvinna med en hink vatten när hon satt utanför hans butik ihop om att få en slant av förbipasserande shoppare. Ursäkten sägs vara att han "var för koncentrerad att tvätta fönstrerna att han inte såg att hon satt precis nedanför". Två gånger dessutom. Snacka om att sjunka till botten av respektskalan. Jag tvivlar på att kvinnans självkänsla och livslust överhuvudtaget höjdes av den händelsen. En självkänsla och livslust som troligen redan var i botten.
Bra gjort grabben att förstöra en människas liv lite extra. Du måste verkligen sova gott om nätterna.
Jag kan inte låta bli att skämmas när man efter pluggstundens slut promenerar mellan Pedagogen på Grönsakstorget till Centralstationen, och passerar minst fjorton tiggare på vägen. Där spatserar jag med min jacka jag sparade pengar till, en väska jag köpt för halva reapriset och en märkespåse innehållande en matlåda, en smutsig gaffel och en brun banan. Detta vet inte de. Vad de ser är en snofs med fin jacka, märkesväskan och en påse som säkert innehåller en tröja eller en par byxor för ett ex antal tusenlappar. Jag vet inte ens vart den där påsen kommer ifrån, den är inte min, men det vet fortfarande inte de. Det är inte precis så att man kan gå och trycka upp påsen i ansiktet så de får känna att den dyra tröjan egentligen är tacosresten och en rutten banan. Det enda man får göra är att skämmas när man går förbi och hoppas att de inte plågas för mycket över hur bra vissa har det. För det har jag, jag har det bannemig bra.
Att ge pengar till en tiggare händer ibland. Någon gång har man några kronor över när man i vanliga fall inte använder kontanter, eller så kanske man har pantat några colaflaskor. Det är alldeles för lite, jag vet. Men vad ska man göra? Det jag blir lite orolig för är vart pengarna går. Jag tror verkligen inte att om personen i fråga hade ett val att sitta på gatan och tigga, skämmas och smutskastas eller att arbeta, tvivlar jag på att man väljer tiggeriet på stan. Det jag blir orolig för dock är allt man har hört om att tiggarbranschen är uppgjord. Att personen kontrollerar tiggarna och tar de pengar de får in, utan att tiggarna själva får någonting alls. Jag är kluven, för det kan lika gärna vara så de skriver på sina lappar, att familjen är hemma, de har det svårt och han eller hon samlar pengar som de sedan kan skicka hem för att familjen ska överleva. Jag är kluven i frågan vet inte riktigt vad man ska göra.
Jag läste dock för några dagar sedan om en hemköpsägare i Göteborg som hade dränkt en kvinna med en hink vatten när hon satt utanför hans butik ihop om att få en slant av förbipasserande shoppare. Ursäkten sägs vara att han "var för koncentrerad att tvätta fönstrerna att han inte såg att hon satt precis nedanför". Två gånger dessutom. Snacka om att sjunka till botten av respektskalan. Jag tvivlar på att kvinnans självkänsla och livslust överhuvudtaget höjdes av den händelsen. En självkänsla och livslust som troligen redan var i botten.
Bra gjort grabben att förstöra en människas liv lite extra. Du måste verkligen sova gott om nätterna.
torsdag 6 mars 2014
Natt morgon dag kväll
Ni vet den där känslan när man vaknar och allting går som på räls trots att man egentligen borde stressa ner sig lite mer än man gjort? En sådan dag var det igår. Jag vaknade och gick upp vid 6, åt en något stressig frukost i form av det där goda kallat bananpannkaka, och gick sedan till tåget. Kedjan på cykeln hoppade men jag fortsatte ner för backen i full gas för att hinna med tåget. På tåget satt jag och skrev rent anteckningarna från föreläsningen dagen innan och drack en kaffe från pressbyrån, (mamma och pappa, jag önskar mig en kaffemaskin i förefödelsedagspresent) i godan ro och lyssnade på mannen bredvid som snarkade högt och ljudligt och det lät som han sov underbart skönt.
I skolan en timme innan lektionen började, renskrev jag fortfarande anteckningarna från gårdagen och insåg att jag ssnart var klar med anteckningar från "humanbiologi 6" men att jag hade nummer 1,2,3,4 och fem kvar att ta igen. En uppenbarelse som i vanliga fall hade gjort mig panikslagen, men med Imagine Dragons låt "Nothing left to say" kändes allting ändå så lätt på något sätt.
Hela dagen gick i lätthetens tecken, fick jag ont i huvudet drack jag hinkvis med vatten, förstod jag inte föreläsningen tog jag en vända på google, och var jag hungrig köpte jag en banan. Gårdagen gick verkligen inte att förstöra och jag kan inte komma på vad det var för speciellt som gjorde den så magiskt bra. Konstigt det där men ska försöka behålla den känslan idag också.
Kvällen avslutades i alla fall med PopQuiz på Black Pearl, ett två timmar långt samtal med Mollpan (hon är bra bra hon) och rullning av chokladbollar. Både vanliga och ovanliga. Vill ju inte göra mannen i huset besviken två gånger på samma vecka. Raw-bollarna var förövrigt väldigt goda!! Men det är ju nötter i dem så jag vågar inte äta dem i skolan då jag inte vet allergistatusen på en av grabbarna i klassen.
Oh well... Fick sovmorgon idag då ett sms klockan 6 kom där det stod "Snälla, ligg kvar i sängen när jag kommer hem!" från Perran som jobbat natt, och jag kunde liksom inte låta bli att göra som ha sa. Det ångrade man ju direkt då han var som en isbit och snodde all min värme jag samlat på mig under natten, men det var en lession learned.
Nu blir det Bananpannkaka, plugg och senare lite StenaWork!
I skolan en timme innan lektionen började, renskrev jag fortfarande anteckningarna från gårdagen och insåg att jag ssnart var klar med anteckningar från "humanbiologi 6" men att jag hade nummer 1,2,3,4 och fem kvar att ta igen. En uppenbarelse som i vanliga fall hade gjort mig panikslagen, men med Imagine Dragons låt "Nothing left to say" kändes allting ändå så lätt på något sätt.
Hela dagen gick i lätthetens tecken, fick jag ont i huvudet drack jag hinkvis med vatten, förstod jag inte föreläsningen tog jag en vända på google, och var jag hungrig köpte jag en banan. Gårdagen gick verkligen inte att förstöra och jag kan inte komma på vad det var för speciellt som gjorde den så magiskt bra. Konstigt det där men ska försöka behålla den känslan idag också.
Kvällen avslutades i alla fall med PopQuiz på Black Pearl, ett två timmar långt samtal med Mollpan (hon är bra bra hon) och rullning av chokladbollar. Både vanliga och ovanliga. Vill ju inte göra mannen i huset besviken två gånger på samma vecka. Raw-bollarna var förövrigt väldigt goda!! Men det är ju nötter i dem så jag vågar inte äta dem i skolan då jag inte vet allergistatusen på en av grabbarna i klassen.
Oh well... Fick sovmorgon idag då ett sms klockan 6 kom där det stod "Snälla, ligg kvar i sängen när jag kommer hem!" från Perran som jobbat natt, och jag kunde liksom inte låta bli att göra som ha sa. Det ångrade man ju direkt då han var som en isbit och snodde all min värme jag samlat på mig under natten, men det var en lession learned.
Nu blir det Bananpannkaka, plugg och senare lite StenaWork!
Snofsan njuter på fjället. Som jag för deras skull vill ta med dem hem så de får springa
måndag 3 mars 2014
mera mat mera mat mera mat
Herregud, har det här blivit en matblogg??? Måste ha brist på annat att skriva? Aah är det skrivbrist alla matbloggare har? Hööh!
Var även tvungen att prova de berömda rawbollarna förstås!! Varför göra en när man kan göra två och samtidigt låta bli att plugga? Bli ju win- sin på den! Och nej, jag har inte vågat smaka än så om de var goda vet jag ej!
Var även tvungen att prova de berömda rawbollarna förstås!! Varför göra en när man kan göra två och samtidigt låta bli att plugga? Bli ju win- sin på den! Och nej, jag har inte vågat smaka än så om de var goda vet jag ej!
För att stilla matsuget nu så sitter jag på toaletten och skriver. Det kan man snacka om multitasking!
mugcake hit och mugcake dit
Jag blir inte klok på den här "hälsohypen" som hela världen tycks ha fått.. Det är matbloggar överallt där recept utan mjöl, fett eller socker finns... Muffins eller chokladbollar finns inte längre i en onyttig och himmelsk upplaga utan nu finns de i allt från raw- till proteinversion också. För några veckor sedan hörde jag en kompis berätta att hon bakat supergoda muffins varpå en annan direkt frågade: proteinmuffins? Vad hände med choklad-och bananmuffinsen egentligen?! Är nu protein Muff in sen det självklara valet före muffinsen från himmelen?
Ja ja, det är roligt tycker jag att det är en hälsotrend som råder. Hellre det än en donkentrend liksom? Kul att folk strävar efter att må bra, och samtidigt tycker om att göra det!
Inne i den här trenden fylls för tillfället hela cyberspace av proteinbollar och mugcakes I alla former, smaker och storlekar, och man får väl prova då när det är en sådan hets. Jag menar, det gick så bra sist när bananpannkakehetsen rådde och jag var och förblev frälst.
Mugcaken var faktiskt godare än förväntat. Körde den dock lite för länge i micron och hade dadlar (autokorrekt vill hela tiden skriva sadlar?) i brist på hallon men det gick det med och det slank ner innan jag hann ta en vettig bild. I alla fall halva då mättnaden slog till som ett slag i magen. *Hauff* som Perran hade sagt!
Ja ja, det är roligt tycker jag att det är en hälsotrend som råder. Hellre det än en donkentrend liksom? Kul att folk strävar efter att må bra, och samtidigt tycker om att göra det!
Inne i den här trenden fylls för tillfället hela cyberspace av proteinbollar och mugcakes I alla former, smaker och storlekar, och man får väl prova då när det är en sådan hets. Jag menar, det gick så bra sist när bananpannkakehetsen rådde och jag var och förblev frälst.
Mugcaken var faktiskt godare än förväntat. Körde den dock lite för länge i micron och hade dadlar (autokorrekt vill hela tiden skriva sadlar?) i brist på hallon men det gick det med och det slank ner innan jag hann ta en vettig bild. I alla fall halva då mättnaden slog till som ett slag i magen. *Hauff* som Perran hade sagt!
Jo men visst, jag bjuder på den!
söndag 2 mars 2014
Jag är ett måndagsbarn
Första dagen i skolan. Tänk vad man hinner vänja sig snabbt trots att man bara varit borta en månad. Jag är så taggad på att komma tillbaka till vanliga rutiner, eller kanske snarare komma igång med några rutiner alls. Dippen á la Perrastyle i går är borta som vinden och vi laddar för en ny dag med nya möjligheter. Kan inte vänta på att få ta tag i alla mail och med idrottsfysiologin jag hateade på igår! Vr nog lite trött när man somnade inom minuten klockan 10...
Back to normal
Jag kan fortfarande inte bestämma mig om det är skönt att vara tillbaka eller inte. Jag är rastlös trots att det finns mer än massor plugg att ta igen, ett gym att gå till och ett Ungdomsråd att ta tag i. Jag längtar tills man är inne i ett flow där man gör allting på automatik och vilja. Något jag saknar för tillfället. Nej nu längtar jag hem. Snart får det bli hemfärd. Undrar hur man kombinerar det med skolan tro? Hmm... Får suga på den karamellen!
Det är dock skönt med Jetlagen för man vill sova vid 9 och vaknar vid fem vilket är strålande när man ska upp till skolan!!
Ja men det här var värt! Idag var det vasalopp och och jag har kikat på det heeeela dagen, följt av alpint och sen ridning. Så, tack för mig!
.JPG)
Det är dock skönt med Jetlagen för man vill sova vid 9 och vaknar vid fem vilket är strålande när man ska upp till skolan!!
Ja men det här var värt! Idag var det vasalopp och och jag har kikat på det heeeela dagen, följt av alpint och sen ridning. Så, tack för mig!
Åh juuust! Jag gosade med min beeebiiiiiiiiiiiiiiis i går. Myskillen är den bästa!
torsdag 27 februari 2014
Tiden börjar rinna ut för den här gången och det är dags att runda av. Det passar väl därför utomodentligt bra med en den klassiska SISU-grejen att sammanfatta, diskutera resultat samt att fundera över vad man kommer ta med sig hem. "Var inte så SISU!" Är ett uttryck jag hört riktas mot andra och jag tänkte nu försöka vara förtjänt de orden jag också.
I alla fall så inleddes denna resa med en kropp som av erfarenhet att dömma, hade dragit på sig en riktig resfeber, och efter lite mys med Susanne som råkade vara på Landvetter samtidigt, bar det iväg mot varmare breddgrader. En resa som gick förvånadsvärt bra då jag sov praktist taget konstant, med ett gråtuppehåll till "I kroppen min" förstås.
Första anhalt var Kuala Lumpur där det kramades ett kärt återseeende, strosades i monsterstora shoppingcenter och beundrade andra som kunde behärska prutarkonsten. Ett par dagar senare tog vi fart mot Borneo och Kuching, som fortfarande är en favoritstad.
Väl där fick vi uppleva något utöver det vanliga då ett dygn spenderades med urmärjade hundar, kackerlackor och underbara människor levandes tillsammans i djungeln. Helt klart den konstigaste upplevelsen jag haft men det var intressant och faktiskt lite underbart också. Det var även i den här staden vi blev inntroducerade för våra bedårande släktingar Orangutangerna, och i tystnad hateade lite på guiden som först tog oss till ett rehabilitation center för de stackars liven, och sedan pratade friskt och positivt om hur de river regnsskog för att kunna utvinna palmoja. "We replant the forest again" öh, ja, med palmer ja som ni några år senare skövlar ner.... Jag skulle kunna prata i evinnerlighet om just den här frågan, men det sparar vi till en annan gång.
Efter lite bokning var nästa stop på schemat Kota Kinabalu. Inte en favoritstad precis, men det kan bero på att jag haffade en matförgiftning och spydde som en gris. De där nudlarna där på natten var nog inte optimala. Musslorna på Night marketen är kanske inte heller helt oskyldiga.
Efter en bussresa som var värre än de knasigaste serpentinvägarna genom både bergspass och regnsskog, mellanlandade vi i Sandakan för lite Ap- och björnsafari. Här växte sig kärleken för apor starkare. Staden var dock inget att hänga i julgranen och det regnade dessutom, så resor bokades om för hela Borneo, och vi satte oss på en buss mot Semporna. Bussresan höll dock på att bli kort när vi inkörandes med taxi till busstationen saknade en telefon, och eftersom vi redan tappat en telefon den här resan kändes det onödigt med en till. Tack taxichaufförren som gasade sig genom stan så att vi han tutstanna bussen på vägen tillbaka.
Semporna var sedan det äckligaste stället jag varit på då hela strandkanten användes som sopptipp, och till råga på det erövrades sophögarna av nästan två meter stora ödlor som var smällfeta av allt gott folk kastat vid vattenkanten. Dykningen några öar bort var dock ett himmelrike, och vår Walesare till intstruktör såg till att vi såg så många sköldpaddor större än oss som möjligt. Det var magiskt.
Natten som följde sen var minde magisk. Efter bussproblem och rökpauser var bussen tillbaka till KK fyra timmar senare än tidsplanen och vi fick därför muta taxichaffisen att köra till flygplatsen under 20 min för dubbla pengen för att vi ens skulle ha en minsta chans att kanske få checka in. Och visst, efter 25 min i taxi och två desperata med söta leenden fick vi dumpa våra väskor och säkra våra platser till Langkawi.
Väl på denna paradisö var vi sådär imponerade, men det var hyffsat billigt och vi fick lapa sol för snart skulle favvopojkarna komma vilket satte lite extra guldkant på vardagen. Efter en middag med Patriks vänner drogs det iväg till en paradisö på riktigt, och ja. Koh Lipe är troligen en av de bättre platser jag varit på. Vilken ö. Den som kan åka dit inom de kommande två åren måste, för efter det kommer det vara försent.
I paradiset solades och badades det i kristallklart och turkost vatten, dracks Chang på strandbarer och döks en gång till bara för att. Denna gången var till och mer magiskt än den första.
Efter lite sol bar det åter till Langkawi där vi spenderade en dag på moppe för att utforska ön vilket var mer än nog. Langkawi är inget för mig...
Sista stoppet var sedan KL igen och den här gången inleddes staden med dining in the dark viket var en upplevelse utöver det vanliga. Det har även shoppats i mängder och jag lyckades knipa ett par converse för 300 spänn och ett par på barnavdelningen för 200. De ville hellre låta bli att sälja ett par vuxenconverse i strl. 3 istället för att kolla barnstorlekarna verkade det som då det först blev aktuellt efter att jag frågat efter den största barnstorleken och expediten sett min lessa blick när 4orna inte på det här stället heller passade särskilt bra. Vi kan även checka av en utekväll på ett klubb som endast innehöll prostituerade och deras kunder, samt en blåsning av taxin på vägen dit.
Pojkarna lämnade sedan Malaysia en dag tidigare och jag och Erica utforskade Batu Caves för att fördriva tiden. De vara inte mycket att hänga i julgranen då de blivit turistförstörda och obevarade. Dock fick vi vattenflaskor snodda av giriga apor och nästan attackerade när de ville norpa vår snickers.
En Beef noodle soup to die for, en uppdatering av den numer obefintlliga sminkväskan (så sjukt tråkiga pengar...) , en ny tröja och självklart en sista omgång Crepes fick avsluta denna resa innan det var dags att bege sig mot flyget.
Det var det. Det var 28 dagars äventyr samlat på en och en halv sida. En och en halv sida som har öppnat mina ögon en aning, fått perspektiv på livet och gjort mig otroligt tacksam för hur bra jag själv har det. En resa jag helt klart kommer minnas som en av de bättre sakerna i det snart 21-åriga livet.
Resans bästa:
Turistattraktion: Longhouses
Köp: Ett par knallrosa Zarabrallor och converse för 200 spänn
Bränna: Min rumpa första dagen. Stackars liten
Mat: Tråkigt nog OMGs sjuka burgare med extra allt på Koh Lipe, alternativt Beef noodle soup, eller kanske den helgrillade fisken med krabbsås som Erica åt på Koh Lipe.
Ställe: Paradiset Koh Lipe
Bästa resa : KL till Kuching då det gräts till filmen I am Sam.
Resans sämsta:
Turistattraktion: Semporna i helhet alternativt Batu Caves. Grottorna hade jag klarat mig utan om det inte vore för aporna...
Köp: Bussbiljetten mellan Semporna och KK helt klart
Bränna: Perrans superflagande nacke förstås, men använder man inte solkräm får man skylla sig själv.
Mat: Musslorna i KK som gjorde mig hängandes över toastolen
Ställe : Semporna. Äckligt och inget att göra. Träffade dock några sköna svenskar. Molly, påminn mig om att berätta om dem.!
Resa: Än en gång resan mellan Semporna och KK.
Så, vad av allt detta kommer jag ta med mig lite extra? Om man inte får säga ALLT, måste jag nog säga att förutom de små saker jag inhandlat, så är det den verklighetsuppfattning jag fått. Visst, jag har sett ett land, men en mängd olika kulturer, åsikter och levnadsstandarder som sätter snurr på tankarna. En månad rymmer mycket och jag kan bara tänka mig hur tankarna går i Ericas huvud som fått samma intryck fast gånger 6 månader.
Tack Asien för den här gången, jag önskar att jag hade mer tid och pengar för att kunna utforska resten av Asien också, men det får bli nästa gång!
I alla fall så inleddes denna resa med en kropp som av erfarenhet att dömma, hade dragit på sig en riktig resfeber, och efter lite mys med Susanne som råkade vara på Landvetter samtidigt, bar det iväg mot varmare breddgrader. En resa som gick förvånadsvärt bra då jag sov praktist taget konstant, med ett gråtuppehåll till "I kroppen min" förstås.
Första anhalt var Kuala Lumpur där det kramades ett kärt återseeende, strosades i monsterstora shoppingcenter och beundrade andra som kunde behärska prutarkonsten. Ett par dagar senare tog vi fart mot Borneo och Kuching, som fortfarande är en favoritstad.
Väl där fick vi uppleva något utöver det vanliga då ett dygn spenderades med urmärjade hundar, kackerlackor och underbara människor levandes tillsammans i djungeln. Helt klart den konstigaste upplevelsen jag haft men det var intressant och faktiskt lite underbart också. Det var även i den här staden vi blev inntroducerade för våra bedårande släktingar Orangutangerna, och i tystnad hateade lite på guiden som först tog oss till ett rehabilitation center för de stackars liven, och sedan pratade friskt och positivt om hur de river regnsskog för att kunna utvinna palmoja. "We replant the forest again" öh, ja, med palmer ja som ni några år senare skövlar ner.... Jag skulle kunna prata i evinnerlighet om just den här frågan, men det sparar vi till en annan gång.
Efter lite bokning var nästa stop på schemat Kota Kinabalu. Inte en favoritstad precis, men det kan bero på att jag haffade en matförgiftning och spydde som en gris. De där nudlarna där på natten var nog inte optimala. Musslorna på Night marketen är kanske inte heller helt oskyldiga.
Efter en bussresa som var värre än de knasigaste serpentinvägarna genom både bergspass och regnsskog, mellanlandade vi i Sandakan för lite Ap- och björnsafari. Här växte sig kärleken för apor starkare. Staden var dock inget att hänga i julgranen och det regnade dessutom, så resor bokades om för hela Borneo, och vi satte oss på en buss mot Semporna. Bussresan höll dock på att bli kort när vi inkörandes med taxi till busstationen saknade en telefon, och eftersom vi redan tappat en telefon den här resan kändes det onödigt med en till. Tack taxichaufförren som gasade sig genom stan så att vi han tutstanna bussen på vägen tillbaka.
Semporna var sedan det äckligaste stället jag varit på då hela strandkanten användes som sopptipp, och till råga på det erövrades sophögarna av nästan två meter stora ödlor som var smällfeta av allt gott folk kastat vid vattenkanten. Dykningen några öar bort var dock ett himmelrike, och vår Walesare till intstruktör såg till att vi såg så många sköldpaddor större än oss som möjligt. Det var magiskt.
Natten som följde sen var minde magisk. Efter bussproblem och rökpauser var bussen tillbaka till KK fyra timmar senare än tidsplanen och vi fick därför muta taxichaffisen att köra till flygplatsen under 20 min för dubbla pengen för att vi ens skulle ha en minsta chans att kanske få checka in. Och visst, efter 25 min i taxi och två desperata med söta leenden fick vi dumpa våra väskor och säkra våra platser till Langkawi.
Väl på denna paradisö var vi sådär imponerade, men det var hyffsat billigt och vi fick lapa sol för snart skulle favvopojkarna komma vilket satte lite extra guldkant på vardagen. Efter en middag med Patriks vänner drogs det iväg till en paradisö på riktigt, och ja. Koh Lipe är troligen en av de bättre platser jag varit på. Vilken ö. Den som kan åka dit inom de kommande två åren måste, för efter det kommer det vara försent.
I paradiset solades och badades det i kristallklart och turkost vatten, dracks Chang på strandbarer och döks en gång till bara för att. Denna gången var till och mer magiskt än den första.
Efter lite sol bar det åter till Langkawi där vi spenderade en dag på moppe för att utforska ön vilket var mer än nog. Langkawi är inget för mig...
Sista stoppet var sedan KL igen och den här gången inleddes staden med dining in the dark viket var en upplevelse utöver det vanliga. Det har även shoppats i mängder och jag lyckades knipa ett par converse för 300 spänn och ett par på barnavdelningen för 200. De ville hellre låta bli att sälja ett par vuxenconverse i strl. 3 istället för att kolla barnstorlekarna verkade det som då det först blev aktuellt efter att jag frågat efter den största barnstorleken och expediten sett min lessa blick när 4orna inte på det här stället heller passade särskilt bra. Vi kan även checka av en utekväll på ett klubb som endast innehöll prostituerade och deras kunder, samt en blåsning av taxin på vägen dit.
Pojkarna lämnade sedan Malaysia en dag tidigare och jag och Erica utforskade Batu Caves för att fördriva tiden. De vara inte mycket att hänga i julgranen då de blivit turistförstörda och obevarade. Dock fick vi vattenflaskor snodda av giriga apor och nästan attackerade när de ville norpa vår snickers.
En Beef noodle soup to die for, en uppdatering av den numer obefintlliga sminkväskan (så sjukt tråkiga pengar...) , en ny tröja och självklart en sista omgång Crepes fick avsluta denna resa innan det var dags att bege sig mot flyget.
Det var det. Det var 28 dagars äventyr samlat på en och en halv sida. En och en halv sida som har öppnat mina ögon en aning, fått perspektiv på livet och gjort mig otroligt tacksam för hur bra jag själv har det. En resa jag helt klart kommer minnas som en av de bättre sakerna i det snart 21-åriga livet.
Resans bästa:
Turistattraktion: Longhouses
Köp: Ett par knallrosa Zarabrallor och converse för 200 spänn
Bränna: Min rumpa första dagen. Stackars liten
Mat: Tråkigt nog OMGs sjuka burgare med extra allt på Koh Lipe, alternativt Beef noodle soup, eller kanske den helgrillade fisken med krabbsås som Erica åt på Koh Lipe.
Ställe: Paradiset Koh Lipe
Bästa resa : KL till Kuching då det gräts till filmen I am Sam.
Resans sämsta:
Turistattraktion: Semporna i helhet alternativt Batu Caves. Grottorna hade jag klarat mig utan om det inte vore för aporna...
Köp: Bussbiljetten mellan Semporna och KK helt klart
Bränna: Perrans superflagande nacke förstås, men använder man inte solkräm får man skylla sig själv.
Mat: Musslorna i KK som gjorde mig hängandes över toastolen
Ställe : Semporna. Äckligt och inget att göra. Träffade dock några sköna svenskar. Molly, påminn mig om att berätta om dem.!
Resa: Än en gång resan mellan Semporna och KK.
Så, vad av allt detta kommer jag ta med mig lite extra? Om man inte får säga ALLT, måste jag nog säga att förutom de små saker jag inhandlat, så är det den verklighetsuppfattning jag fått. Visst, jag har sett ett land, men en mängd olika kulturer, åsikter och levnadsstandarder som sätter snurr på tankarna. En månad rymmer mycket och jag kan bara tänka mig hur tankarna går i Ericas huvud som fått samma intryck fast gånger 6 månader.
Tack Asien för den här gången, jag önskar att jag hade mer tid och pengar för att kunna utforska resten av Asien också, men det får bli nästa gång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)