"Landet vi bor i är fan krokigare än kungen"

Jag var gråtfärdig hela vägen till skolan idag. Jag satt med gråten i halsen och bara väntade på att droppar, likt krokodiltårar skulle rulla ner för mina runda kinder. Hormonstinn ja visst men det är inte bara för att hormonerna i kroppen aldrig tycks tagga ner, utan jag insåg idag att jag skäms.

Jag skäms över att leva i 2010-talets Sverige. Jag skäms över att folk muttrar invandrarjävel på spårvagnen när en muslim råkar nudda en annan människa på en fullsatt spårvagn i rusningstrafik. Jag skäms för att jag ska behöva ringa till Göteborgs stad för att ett främlingsfientligt parti gör reklam på stadens största offentliga arena och får de som inte passar in i den blonda svenska normen att känna sig ovälkomna. Jag skäms för att folk tittar ner på mitt nya jobb inom äldrevården.

Året är 2014 och vi lägger 6000 kronor på den nyaste telefonen eller ett 20-tal tusenlappar på en dator med en äcklig frukt på, samtidigt som en kvinna med ickesvenskt ursprung får vatten kastat över sig i kylan när hon försöker skrapa i hop några enstaka kronor om dagen, eller smutskastar en mamma med två barn för att hon rymde från en säker krigsdöd i hopp om att hennes barn kanske kan få överleva. Kom inte hit med era hopp om att få leva. Sverige hatar allt och alla. Förstår ni inte? Kom inte hit! Vi gör att du ser ljuset i tunneln innan vi trycker ner dig i leran, stampar på dig, spottar och häller en påse fjädrar över dig tills du blir ett skämt att skratta bort. Vi kommer titta snett på dig när du går på gatan och jaga dig med lykta när någon haft inbrott på gatan du bor bara för att vi förutsätter att det är du som gjort det. Vi kommer låta dig komma hit som barn, låta dig stadga dig, börja skolan och lära dig svenska, innan vi kommer skicka "tillbaka" dig till Albanien trots att du kommer från Syrien, bara för att du saknar pass och vi bara gissar vilket land du kan tänkas komma ifrån. Alla de där landen är väl typ samma ändå?

Vi i lilla landet lagom  är och blir lyckliga när skatteåterbäringen visar pengar vi aldrig har saknat, som lika gärna skulle kunnat gå åt att faktiskt någon skulle ha tid att ta våra äldre och ensamma att njuta av sitt liv, istället för att slänga in deras mat i micron och gå vidare. Folk frågar vad jag har för jobb i sommar, där svaret blir inom äldrevården. Det är inte sällan som reaktionen blir ett tafatt "jaha.." fyllt med sympati för att jag inte kunde skaffa ett bättre sommarjobb och ska få ta hand om människor som praktisk taget redan är döda och kan kastas på tippen... Men vet du vad? Jag VILL arbeta med de som gjort det möjligt för mig att leva mitt liv. Jag vill betala tillbaka till dem som lärt min och många andras mammor att läsa i skolan, gjort det möjligt att kunna åka tåg från det allra sydligaste syd, till det allra nordligaste nord och vaktat landets gränser dag ut och dag in när resten av Europa invarderades och krigade med länder som tyckte just att alla skulle vara och förbli exakt likadana. Men absolut, kan de inte längre springa ett marathon, bygga en järnväg eller hjälpa vårt land att utvecklas så behövs inte de människorna och kan lika gärna kastas bort. Jag förstår Sverige. Vi har inte tid och resurser att ta hand om "restavfallen" om vi siktar på att vara på topp. Jag förstår men jag tänker inte vara med.

2014 är året för val och politikerna kliar sig i huvudet för att med sin politik kunna fiska så många vilsna själar som möjligt. De säger bra saker och vi följer blint efter trots att vi hjärntvättas att spotta på de som ligger ner, slåss för vad vi tror är rätt och sikta på att försöka återinföra ett främlingsfientligt världskrig eftersom "restavfallen" till äldre hindrade oss för att vara med förra gången. Idioter.

Jag kommer tänka tillbaka på 2010-talet och skämmas. 2010-talet kommer inte vara de årtionde där jag tog studenten, gjorde min livs resa, börjar universitet och tog stegen in i det spännande vuxenlivet. Nej, 2010-talet kommer vara det årtionde man slänger längst in i garderoben för att aldrig plocka fram igen. Komigen Sverige, jag vill vara stolt över att leva i dag. Inte gråta av skam på väg till skolan för att människor är mindre värda än använt toapapper.