Politikens dragkraft mot undergång

Jag fullkomligt hatar politik. Det finns ingenting som är svart eller vitt, ingenting som är rätt eller fel utan baseras på olika människors tankar och värderingar. Jag är förstagångsröstare och det här med politiken gör mig som rookie helt galen, och tydligen andra också. Vi får idag inte ens uttrycka vår åsikt utan att få pajer i ansiktet eller genomföra våra torgtal utan att kravallpolis måste utrymma platsen innan vi ens har börjat tala. Absolut, det finns politiska åsikter om mänskliga värderingar som jag fullkomligt avskyr, men jag tänker inte sjunka till en sådan nivå att även jag behandlar människor med "fel" värderingar som skit. Jag kan välja att inte gå dit, välja att inte lyssna. Precis som jag väljer att inte lyssna på andra partiers bristande åsikter. Vissa Partier har på något mirakulöst sett kommit in i riksdagen genom demokrati. Det är alltså VI som har röstat in dem, så tydligen finns det folk som vill lyssna. Det är väl inte mer än demokratiskt rätt att de som vill ska få göra det då? 

Eller ska vi börja kasta paj på Reinfeldt för att vi är socialdemokrater? Eller vända ryggen till Åsa Romson för att vi är liberala folkpartister? 

Jag är trött på SDs plats som offerlamm och jag vägrar låta dem vinna för folk tycker vi "alla-har-samma-värde-människor" har sjunkit i botten och inte längre lever upp till det vi står för. 

Jag hatar politik för det gör människor orena och fullkomligt galna. Lukten av att vinna driver oss så långt in i fördärvet att vi inte ens minns vad demokrati står för. 

Om nu inte de du vill ska vinna vinner..., tough luck. Det var inte fler som tyckte som du. Acceptera det.