Tiden börjar rinna ut för den här gången och det är dags att runda av. Det passar väl därför utomodentligt bra med en den klassiska SISU-grejen att sammanfatta, diskutera resultat samt att fundera över vad man kommer ta med sig hem. "Var inte så SISU!" Är ett uttryck jag hört riktas mot andra och jag tänkte nu försöka vara förtjänt de orden jag också.

I alla fall så inleddes denna resa med en kropp som av erfarenhet att dömma, hade dragit på sig en riktig resfeber, och efter lite mys med Susanne som råkade vara på Landvetter samtidigt, bar det iväg mot varmare breddgrader. En resa som gick förvånadsvärt bra då jag sov praktist taget konstant, med ett gråtuppehåll till "I kroppen min" förstås.

Första anhalt var Kuala Lumpur där det kramades ett kärt återseeende, strosades i monsterstora shoppingcenter och beundrade andra som kunde behärska prutarkonsten. Ett par dagar senare tog vi fart mot Borneo och Kuching, som fortfarande är en favoritstad.

Väl där fick vi uppleva något utöver det vanliga då ett dygn spenderades med urmärjade hundar, kackerlackor och underbara människor levandes tillsammans i djungeln. Helt klart den konstigaste upplevelsen jag haft men det var intressant och faktiskt lite underbart också. Det var även i den här staden vi blev inntroducerade för våra bedårande släktingar Orangutangerna, och i tystnad hateade lite på guiden som först tog oss till ett rehabilitation center för de stackars liven, och sedan pratade friskt och positivt om hur de river regnsskog för att kunna utvinna palmoja. "We replant the forest again" öh, ja, med palmer ja som ni några år senare skövlar ner.... Jag skulle kunna prata i evinnerlighet om just den här frågan, men det sparar vi till en annan gång.

Efter lite bokning var nästa stop på schemat Kota Kinabalu. Inte en favoritstad precis, men det kan bero  på att jag haffade en matförgiftning och spydde som en gris. De där nudlarna där på natten var nog inte optimala. Musslorna på Night marketen är kanske inte heller helt oskyldiga.

Efter en bussresa som var värre än de knasigaste serpentinvägarna genom både bergspass och regnsskog, mellanlandade vi i Sandakan för lite Ap- och björnsafari. Här växte sig kärleken för apor starkare. Staden var dock inget att hänga i julgranen och det regnade dessutom, så resor bokades om för hela Borneo, och vi satte oss på en buss mot Semporna. Bussresan höll dock på att bli kort när vi inkörandes med taxi till busstationen saknade en telefon, och eftersom vi redan tappat en telefon den här resan kändes det onödigt med en till. Tack taxichaufförren som gasade sig genom stan så att vi han tutstanna bussen på vägen tillbaka.

Semporna var sedan det äckligaste stället jag varit på då hela strandkanten användes som sopptipp, och till råga på det erövrades sophögarna av nästan två meter stora ödlor som var smällfeta av allt gott folk kastat vid vattenkanten. Dykningen några öar bort var dock ett himmelrike, och vår Walesare till intstruktör såg till att vi såg så många sköldpaddor större än oss som möjligt. Det var magiskt.

Natten som följde sen var minde magisk. Efter bussproblem och rökpauser var bussen tillbaka till KK fyra timmar senare än tidsplanen och vi fick därför muta taxichaffisen att köra till flygplatsen under 20 min för dubbla pengen för att vi ens skulle ha en minsta chans att kanske få checka in. Och visst, efter 25 min i taxi och två desperata med söta leenden fick vi dumpa våra väskor och säkra våra platser till Langkawi.

Väl på denna paradisö var vi sådär imponerade, men det var hyffsat billigt och vi fick lapa sol för snart skulle favvopojkarna komma vilket satte lite extra guldkant på vardagen. Efter en middag med Patriks vänner drogs det iväg till en paradisö på riktigt, och ja. Koh Lipe är troligen en av de bättre platser jag varit på. Vilken ö. Den som kan åka dit inom de kommande två åren måste, för efter det kommer det vara försent.

I paradiset solades och badades det i kristallklart och turkost vatten, dracks Chang på strandbarer och döks en gång till bara för att. Denna gången var till och mer magiskt än den första.

Efter lite sol bar det åter till Langkawi där vi spenderade en dag på moppe för att utforska ön vilket var mer än nog. Langkawi är inget för mig...

Sista stoppet var sedan KL igen och den här gången inleddes staden med dining in the dark viket var en upplevelse utöver det vanliga. Det har även shoppats i mängder och jag lyckades knipa ett par converse för 300 spänn och ett par på barnavdelningen för 200. De ville hellre låta bli att sälja ett par vuxenconverse i strl. 3 istället för att kolla barnstorlekarna verkade det som då det först blev aktuellt efter att jag frågat efter den största barnstorleken och expediten sett min lessa blick när 4orna inte på det här stället heller passade särskilt bra. Vi kan även checka av en utekväll på ett klubb som endast innehöll prostituerade och deras kunder, samt en blåsning av taxin på vägen dit.

Pojkarna lämnade sedan Malaysia en dag tidigare och jag och Erica utforskade Batu Caves för att fördriva tiden. De vara inte mycket att hänga i julgranen då de blivit turistförstörda och obevarade. Dock fick vi vattenflaskor snodda av giriga apor och nästan attackerade när de ville norpa vår snickers.

En Beef noodle soup to die for, en uppdatering av den numer obefintlliga sminkväskan (så sjukt tråkiga pengar...) , en ny tröja och självklart en sista omgång Crepes fick avsluta denna resa innan det var dags att bege sig mot flyget.

Det var det. Det var 28 dagars äventyr samlat på en och en halv sida. En och en halv sida som har öppnat mina ögon en aning, fått perspektiv på livet och gjort mig otroligt tacksam för hur bra jag själv har det. En resa jag helt klart kommer minnas som en av de bättre sakerna i det snart 21-åriga livet.

Resans bästa:

 Turistattraktion: Longhouses
Köp: Ett par knallrosa Zarabrallor och converse för 200 spänn
Bränna: Min rumpa första dagen. Stackars liten
Mat: Tråkigt nog OMGs sjuka burgare med extra allt på Koh Lipe, alternativt Beef noodle soup, eller kanske den helgrillade fisken med krabbsås som Erica åt på Koh Lipe.
Ställe: Paradiset Koh Lipe
Bästa resa : KL till Kuching då det gräts till filmen I am Sam.


Resans sämsta: 

Turistattraktion: Semporna i helhet alternativt Batu Caves. Grottorna hade jag klarat mig utan om det inte vore för aporna...
Köp: Bussbiljetten mellan Semporna och KK helt klart
Bränna: Perrans superflagande nacke förstås, men använder man inte solkräm får man skylla sig själv.
Mat: Musslorna i KK som gjorde mig hängandes över toastolen
Ställe : Semporna. Äckligt och inget att göra. Träffade dock några sköna svenskar. Molly, påminn mig om att berätta om dem.!
Resa: Än en gång resan mellan Semporna och KK.

Så, vad av allt detta kommer jag ta med mig lite extra? Om man inte får säga ALLT, måste jag nog säga att förutom de små saker jag inhandlat, så är det den verklighetsuppfattning jag fått. Visst, jag har sett ett land, men en mängd olika kulturer, åsikter och levnadsstandarder som sätter snurr på tankarna. En månad rymmer mycket och jag kan bara tänka mig hur tankarna går i Ericas huvud som fått samma intryck fast gånger 6 månader.

Tack Asien för den här gången, jag önskar att jag hade mer tid och pengar för att kunna utforska resten av Asien också, men det får bli nästa gång!