Till middag idag blev vi inte bara tre som vi vanligtvis brukar vara. Finbesök knackade på dörren och tre tallrikar blev genast fem. Susanne och Mimmi var kvällens sällskap och det bestämdes redan innan vi sattes oss till bords vilket var efter trettio sekunder, att vi även blev fem och inte tre som skulle spendera natten i vår svarta fågelholk i det lilla kollektivet.
Det finns en person jag sedan vi flyttade tillbaka till Härjedalen från första stund har sett upp till och troligen alltid kommer göra. Susanne Gunnarsson.
Kvinnan som haft en toppenkarriär som elitidrottsman och samtidigt satt andra i första rummet. Med os-guld och bragdguld som kan göra folk "störsk" och uppe bland molnen har hon alltid stått med båda fötterna stadigt på jorden. Visst, en av de mest vimsiga personerna jag känner men fortfarande, två fötter på jorden.
Hon har förmågan att vara som vi ungdomar samtidigt som hon är den tillitsfulla vuxen som hjälper en om man så skulle behöva. Det är som hon själv sa. "Susanne Gunnarsson sover helst tolv timmar om dygnet och får finnar i pannan." Precis som en ungdom, samtidigt som hon beklagar sig över sina glömda läsgöasögon. Best of both worlds helt enkelt.
Under inspelningarna av bland annat mästarnas mästare och superstars startades det bland annat facebookgrupper som tryckte ner Susanne för både hennes prestationer och sin personlighet. Va fan? Blev så förbannad på dem. Hur kan man säga sådana saker om personer man inte ens har träffat? Speciellt saker som jag personligen vet är helt fel.
Visst, det var ett par år sedan men var tvungen att ge en guldstjärna till en både klok och rätt go människa. Lite kärlek till henne och självklart även till mimsan. Mitt fina hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar