Jag bara älskar när vänner inser att de har två nyfiskade humrar i frysen och efter lite sinnesprat från min sida, inser att de absolut inte kan äta upp dem alldeles själv. Detta var just vad som hände igår. Per hade två humrar och vi bestämde för att äta varsin. Okej då man kan väll offra sig för laget tänker jag... Eller så dog jag av lycka inombords. Hummer är ju huuur gott som helst och att man skulle på en egen gick ju inte ens att tänka på sedan farfar som var fiskare, kunde komma hem med en varsin hummer till sina små söta barn barn. Så små som vi var förstod vi aldrig att hummer var lyxkäk så när man sedan traskade in vid icas fiskdisk och skriker att man ville ha en egen hummer till middag, förstod man inte varför folk stannade upp och tittade på vad de trodde var de överklassiga och bortskämda snorungarna.
Efter kyxmiddagen kröp vi ner i soffan med lite glass och tittade på vad vi trodde skulle vara en spännande skräckis. Chernobyl diaries hette den. Den var inte spännande. Den sög. SE DEN INTE FOLKET! Trots detta kunde jag förstås inte kolla med båda ögonen utan vilade det ena ögat, tillsammans med resten av kroppen under ett täcke. Bara i fall det skulle kommer någon muterad zoombie från kanten av soffan. Fegsnöre är vad jag är... och det kan jag leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar