Vi såg på Systrar i jeans i går jag och mamma, och jag avundades det kompisgäng som tjejerna i filmen hade. jag har mina vänner spridda i Sveriges skogar och städer, men jag stannar aldrig på den plats där mina fina vänner är. Aldrig sitter jag still, aldrig kan jag slå mig ner och säga "här blir bra". Vännerna är kvar och jag byter mål.
Alltid vidgar man sina kretsar och samlar på sig underbara bekantskaper, men stannar aldrig länge nog för att hålla dem kvar. Lite dramatiskt sagt men ibland får man tanken att man är ensam trots att man är omringad av människor. Skärpning på den fronten. Man ska vårda det man har!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar