djupa andetag

Ibland möts man av känslan att inte räcka till. Kalendern blir proppfull flera veckor framåt och det är ingenting man an göra åt det förutom att få panik stressa järnet. Precis den känslan har jag nu, och man ställer sig frågan, "Hur ska det gå ihop?". Jag försöker dock lära mig att inte brusa upp, vilket i vanliga fall är min specialitet. Jag kommer till en punkt där jag inte klarar pressen längre, jag bryter ihop och sedan, på något mirakulöst sätt lyckas jag ändå lösa allting. Det känns så onödigt att behöva bryta ihop när det på något sätt ändå alltid löser sig, fast det är kanske rätt skönt att ladda ur batterierna och börja om på ny kula. Det är som att man får energi på nytt.

Jag tror att jag börjar känna av stressen trots att jag inte riktigt är medveten om det. Jag är trött och det känns som att jag kan somna överallt, jag har dessutom blivit virrig. Med det menar jag VIRRIGARE och ni kan ju tänka er hur illa det blir då. Det är andra gången inom loppet av en helg som jag har lagt min plånbok på coop och bara gått därifrån. I fredags köpte jag lunch till planet, jag betalar, skriver på kvittot, stoppar kvittot i plånboken, lägger tillbaka plånboken på disken och går därifrån? Hur gick mina tankegångar där egentligen? Att sedan kassasnubben var tjurig och inte ville ge tillbaka den trots att flygbussen var på väg att åka (med min väska ombord) är en annan femma. Idag hade jag plånboken i handen, plockade bröd och bananer, la varorna och plånboken på en hög på de gröna äpplena för att lägga några röda äpplen i en påse, plockar sedan upp bröd och bananer sedan gårr, EN GÅNG TILL? Vad är problemet?

Det är inte bara skolan som stressar för tillfället, men det tar nog mest tid. Därför gör jag som jag brukar...

Jag skriver en lista på alla stora saker som ska göras. Då ser det inte ut att vara så mycket, samtidigt som man får en väldigt bra överblick på vad man har gjort och vad som är kvar.
Smart va?

För att liva upp humöret när det känns sjukt tungt så har jag satt upp 100dagarsbiljetten. Kanske också för att jag ska veta vart den är. Jag är som sagt lite virrig, eller som alla i min närhet säger, En Riktig Slarver.



Så, nu andas vi iiiiiin.... Vi andas uuuuuuuuut, blundar och börjar jobba på. Det kommer gå den här gången också..