Stress och annat mysigt.

Jag hatar att stressa. Ändå gör jag det jämt!! Man brukar säga att man presterar bäst under lite stress, men i sådana fall är det inte lite stress jag lider av. Bakslag efter bakslag drabbar mig och jag börjar fundera hur länge man ska stå ut? Det känns som att man kämpar på det bästa man har men ändå är det inte nog, och även när man känner att det går bra och att man har allting under kontroll märker man efter ett tag att det inte alls var så. Man tänker, Jag kan bättre, Jag är bättre. Jag kanske inte är bättre egentligen. Det är bara något man inbillat sig. Dumt egentligen, men man kanske ska ha samma inställning som en kompis till mig hade när hon planerade teoriprovet till körkortet. "Jag är inställd på att misslyckas, så blir jag överlycklig om jag klarar det och om inte så blir jag inte lika besviken." Kanske finns det lite sanning i det ändå. Samtidigt ställer man sig frågan om man verkligen presterar sitt bästa om man redan är inställd på att det inte kommer att gå bra. Jag tror aldrig jag skulle kunna göra så. Jag skulle bli lika besviken ändå om jag misslyckades, prestationsångest tror jag det kallas. Det är lika bra att försöka och ta smällen att man inte är bra nog. Det är det dan värt även om det gör ont.

I morgon åker jag i alla fall hem. Det blir inte mindre stressigt när jag kommer hem, men där väntar även roliga saker. Jag hanterar dessutom all stress, ångest, sorg och allt annat dåligt man kan uppleva hemma i min trygga vrå uppe på kullen i skogen, ett av mina fina hem. Där har vi dessutom en anledning till en stress som pågår konstant. Mitt liv är utspritt, min familj är utspridd. En pappa som växlar mellan Stockholm och Bruksvallarna, en mamma som växlar mellan Väröbacka i Göteborgstrakten och Funäsdalen, En lillasyster som pluggar i Stockholm och som jag träffar minst av alla, Hundar som far all världens väg mellan Stockholm, Göteborg och Härjedalen, och sist men inte minst Jag själv. "Bosatt" i Östersund även om jag aldrig kommer kunna erkänna det, någonsin. Ibland funderar jag på vart jag verkligen hör hemma, Stockholm, Göteborg, Jämtland eller Härjedalen? Allt känns så avlägset och utspritt. Det känns som det är fyra helt olika världar som jag hoppar i mellan och när man är i den ena världen existerar inte de andra.

Vill, på tal om brödrostar göra det klart att jag inte har varit på någon uppkörning eller liknande idag trots att vissa fick den tanken. Så jag har varken misslyckats eller lyckats på den biten... än...