När kläppen är målet

När jag och pappa bestämde oss för att åka till Djupdalsvallen och fika, fick jag tanken:
Det kan väll inte vara så jobbigt att springa upp på Mittåkläppen heller? KÖR HÅRT!!
De 2,5 kilometrarna från vallen till kläppen kändes bra, kanske lite för bra. Det sluttade bara svagt uppåt så resten skulle väll inte bli nån match!? Tänkte jag...

                 

MIIIIILSTEEEENEEEEEEN! MITT MÅL, MIN RÄDDNING!

Väl uppe på en förvånadsvärt bra tid faktiskt men Funäsberget kan slänga sig i väggen!!!!! De jobbigaste jag har gjort i mitt liv skulle jag tippa på. Det var dock härligt med all uppmuntran man fick längs vägen av de goa vandrarna, speciellt när en av dem hade en present till mig i form av en av flaskorna i vätskebältet som jag invigde dagen till ära. Den där jäkla flaskan zick zackade jag ner efter helt i onödan när det visade sig att jag hade tappat den nästan borta vid vad mannen kallade "stugan".

Väl nere igen förtjänade både jag och pappa som tog säterturen en fika iform av världens godaste ostmackor!